Panel Gauge eller panelstrykmått

För ett par veckor sedan växlade jag några email med en snickarvän i USA om ditten och datten och ett kommande evenemang i Tyskland. Plötsligt skriver han ”föresten, har du ett panelstrykmått?” (Fast på engelska då förstås) Han hade ett över som jag kunde få. Naturligtvis tackade jag genast ja och igår damp det ner en avi i lådan. Bilden visar vad som fanns i paketet:

Det är ett absolut fantastiskt exemplar från Hamilton Woodworks i Tiger Maple eller flammig lönn. Den är både vacker och välgjord. Balansen är bra och den ligger bra i handen. Kan inte tänka mig ett bättre panelstrykmått.

Posted in Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är ingen konst att vara snickare om man har en rasp!

Rubriken är ett citat från min käre far. Jag har väl inte trott på det riktigt förrän jag provade en riktig rasp, det vill säga en en handknackad rasp från Auriuo. Vilken skillnad från de maskintillverkade halvslöa sakerna jag provat tidigare! De kan visserligen slita bort lite trä och hjälpa till att grovt forma en bit åt det håll man vill. Ytan blir hur ful som helst med urrivningar och spår från raspens tänder. Det finns två huvudsakliga skäl till det: Raspen är alldelses för grov för finsnickeri och tänderna sitter i perfekta rader efter varandra. En handknackad rasp har dels finare tandning, eller huggning som det kallas, dels sitter tänderna lite oregelbundet placerade. En mänsklig hand har, tack och lov, inte samma regelbundna precision som en maskin.

Raspar finns i huggning 1 till 16 där allt grövre än 5-6 är för grovt för snickeri. En lämplig uppsättning är en kabinettrasp huggning 9-10 och en modellers rasp i huggning 14-16 samt en fintandad rundrasp, sk råttsvans. Jag har två kabinettraspar i huggning 9 respektive 10 och en modelbyggarerasp i huggning 15 från Auriuo. Jag väntar nu bara på att hyvlar.se ska få hem en råttsvans också.
Att tillverka dessa raspar är en konst som tar tid att lära sig. Denna länk visar tillverkningen av en handknackad rasp hos Liogier

Bilden visar mina raspar samt en grövre rasp, huggning 7, från tillverkaren Liogier som jag fått låna för utvärdering. Jag har inget annat än positivt att säga om den. Både Aurio och Liogier gör handknackade raspar av högsta kvalitet. Det är en fröjd att använda dem och jag hoppas att följande bilder kan visa att en rasp verkligen kan vara ett precisionsverktyg för att forma kurvor och andra oregelbundenheter. För att jämföra de båda tillverkarna kan jag säga att kvaliteten ligger på samma höga nivå för båda vad det gäller själva raspen. Jag tycker att Liogers handtag är lite klumpigare än Aurious men det ligger ändå ganska bra i handen. Som mycket vid val av handverktyg är det en smaksak men jag föredrar Auriuos lite smäckrare handtag. Finishen är också lite bättre på Auriou än Liogier som ger ett något liten plastig känsla i handen. Jag har inte testat Liogiers mer fintandade raspar så de kan mycket väl ha mindre handtag. Trots det skulle jag rekommendera båda fabrikaten lika starkt. Valet avgörs nog främst av pris och tillgänglighet.

Detta är en detalj på en vinkel jag snickrat på ett tag. Jag började på den när jag var på sågkurs i Tyskland i våras men har inte kommit till skott med att göra en klar förrän nu. Schwarzianer känner skulle känna igen den från t ex omslaget på ”The anarchist toolchest.” På bilden har ritat på mönstret och grovt sågat bort en del spill med en kontursåg. De lodräta snitten har jag naturligtvis sågat med en ryggsåg.

Första ansatsen blir att raspa grovt till layout-linjen. Jag håller raspen genom att ta handtaget i höger hand och spetsen mellan vänster hands tummer och pekfinger. Jag ser till att raspa i en vinkel upp från linjen, först från ena hållet och sedan från det andra. Jag försöker alltså göra ytan högre i mitten till att börja med. Jag kan sedan ta ned mitten mot kanterna något med den grova raspen för att sedan förfina ytan med de finare rasparna. Till den konvexa ytan använder jag raspens plana sida oh till den konkava använder jag raspens rundade sida. Om man låter raspen ”rulla” över den konkava ytan kan man få den att följa formen väl.

Ytan är redan ganska bra med kabinettraspen huggning 10. Jag har tagit ner mitten av ytan nästan ända ner till linjerna men sparar lite till den finast modellbyggarraspen.

Här har jag snyggat till ytan så mycket som möjligt med min finaste rasp, huggning 15. Det tunna bladet gör det också möjligt att komma nära de vinkelräta snitten och få snygga övergångar. Lite sandpapper avslutar jobbet och gör ytorna jämna och fina.

Posted in raspar | Lämna en kommentar

Stötlåda eller Shooting board och hyvlar därtill

Tillbaka igen efter lite julledighet! Nu när bänkbygget är avslutat kommer det att handla mer om hyvlar igen. Och raspar. Och sågar. Och….

En grundläggande teknik för att hyvla framförallt ändträ är att använda en stötlåda.Jag har min lätt tillgänglig under hyvelbänken så att jag snabbt kan ta fram den för att räta upp en bit som jag sågat. Jag får då också automatiskt en snygg bit med polerat ändträ, Stötlådan kan se ut på många sätt men är i princip en plattform med ett anhåll vinkelrätt mot hyvlingsrikningen. Anhållet bör vara så nära 90 grader som möjligt men är det inte perfekt så kan man alltid shimsa med lite papper, ett gamalt visitkort eller liknande mellan biten och anhållet. Lägger man shimsen nära hyveln ökar den hyvlade ändens vinkel och lägger man den långt från hyveln minskar den. Bäst är naturligtvis att vara exakt men om stötlådan är gjord i trä kommer den att ändra form något med fuktrörelserna. ALF har några bra länkar på sin hemsida med olika konstruktioner för den som vill snickra sin egen. Det går också bra att snabbt spika ihop några bitar ur spill lådan!

De flesta hyvelmodeller fungerar bra till en stötlåda men det är en fördel om den har ordentlig tyngd, en ganska lång sula och känns bra att hålla i. En gedigen rubank som min hundra år gamla Stanley Bedrock #8 är förträfflig men alla modeller från #5 och uppåt är bra. Många är också nöjda med en ”low angle jackplane” från Lee Valley eller Lie Nielsen. Jag har testat båda och tycker de fungerar bra men har lite sämre plats att greppa den än en Baiely-modell. För tunna lister och små detaljer kan allt skalas ner och man kan använda en liten stöthyvel. Några viktiga saker att tänka på är att hålla hyveljärnet vasst som alltid, att hålla ett stadigt tryck nedåt så att hyveln inte tippar och att hålla fast biten ordentligt. En låg skärvinkel ger en viss fördel för ändträ men är alls inte så viktigt som vad produktbeskrivningar, foruminlägg och bloggar vill få en att tro. Ett vasst järn är avgörande, resten är detaljer.

Detta är en riktigt trevlig hyvel för att använda i en stötlåda. Lie-Nielsen #9 är en sk mitre plane och har en bra form med låg tyngdpunkt och vinkelräta sidor. Den har också tillräckligt med tyngd för att fungera bra att hyvla även hårdare träslag.

På den sista bilden syns min favorithyvel för stötning. Det är en Lie Nielsen #51 Chute Board Plane som är konstruerad enbart för detta ändamål. Den löper som synes i ett litet spår på stötlådan vilket gör att man bara behöver dra hyveln fram och tillbaka för att den ska göra sitt jobb. Man behöver inte tänka på att hålla den emot kanten utan att tippa den vilket man annars måste. Jag köpte hyveln begagnad av min kompis Chris när jag hälsade på i USA i höstas. Han skriver om sina intryck av den här. Uppenbarligen ändrade han sig efter publiceringen…

För den som vill riktigt grotta ner sig i detaljer rekommenderas David Charlesworths andra bok och hans DVD om Shooting boards. De är, som allt annat han givit ut, en guldgruva av information.

Posted in Hyveltyper | Lämna en kommentar

Ännu mera nästan klar!

Roubo workbench

Färdig Roubo inspirerad snickarbänk

Så, nu är bänken nästan klar. Bak- och framtång på plats, hål för bänkhakar och bänkhållare borrade och de står på sin plats.
Det som är kvar är att göra ”the sliding deadman,” skaffa rundstav och göra bänkhakarna, snickra en hyllan under och lägga på ett lager linolje/lackblandning.

Jag satt en ordentlig bit bok på framtången för att ge ett stabilt grepp.

benchcrafted wagon vice

Baktången från Benchcrafted är lätt att använda och ger ett bra grepp utan att man behöver dra åt särskillt hårt.

Posted in Hyvelbänk | 1 kommentar

Nästan klar…

Ser att det var ett par månader sedan jag skrev något här. Tänk vad tiden går när man har roligt. Bloggskrivandet har fått stå tillbaka för både hyvelbänksbyggande och ett par amerikaresor. Mer om den ena av dessa i ett senare inlägg. (Som en försmak kan jag nämna att det handlar om WIA 2011) Nåväl, dags att fortsätta att dokumentera byggandet av min Rouboinspirerade hyvelbänk. Tyvärr har jag varit lite dålig på att fota under arbetets gång så det blir lite tunt med bilder.

När skivan var någorlunda klar började jag med underredet. Det består av fyra ben och fyra tvärslåar som sitter i benen med tappfogar. Jag gjorde tapparna genom att helt enkelt limma ihop två bitar, en kort och en lång och låta den del som stack ut bli tappen. Här ligger de fyra benen på hög och väntar på att bli klara.
nice legs
Det översta benet är har redan tappen fräst medan de övriga endast har ett spår sågat på justersågen för att tydligt definera tappens nacke.

Här fräser jag tappen på benet i vertikalfräsen. Som vanligt när det gäller maskinjobb tar det tio gånger så lång tid att sätta upp jobbet som att göra det, vilket är ett av skälen till att jag oftare använder handverktyg än maskiner om jag har ett val.

Nästa steg är att rita på benen för att märka ut var tapphålen för svärslåarna ska vara samt att fräsa ut dem. Har ingen bra bild på fräsandet men jag använde men handöverfräs med kopierring och en Festool FS600 fräsmall. En lång 16mm fräs hjälpte till att nå ända ner till botten av hålet. Hörnen fixades till med vasst stämjärn och en klubba.

Den främre långa tvärsslån har en profil för den sk ”deadman” jag skrivit om tidigare. För att få lite motion och slippa ställa in ett lutande klyvsågsnitt på justersågen hyvlade jag till den med min BridgeCity HP6a med två sidoanhåll. Det gick förvånandsvärt fort och lätt även om jag inte kunde ta så tjocka spånor som jag vill då jag fick urslag på ett par ställen där fiberriktningen vänder.

När jag torrpassat alla delar och sett att fogarna blev hyggligt täta och snygga borrade jag hål för pluggar i benen, markerade och borrade hål i tapparna med en liten förskjutning (ca 3 mm) för att med 10mm plugga låsa tvärslåarnas tappar och hjälpa till att dra fogarna täta utan att behöva använda tvingar. I den andra bilden här nedanför testar jag fogen med hjälp av en konisk stålpinne med vars hjälp jag drar fogen tät.
Metoden kallas dragborning och ger en stark fog som håller även om limmet ger sig med tiden.

När underredet var ihoplimmat och dragborrat kapade jag av pluggarna och hyvlade allt snyggt och jämnt. Med hjälp av en tvångsrekryterad tonåring vändes underredet upp på bänkskivans undersida och tapphålen i skivan märktes ut. Efter mer fräsande och stämmande kunde benen dragborras i skivan och bänken är närapå komplett.

Efter ett heroisk lyft av bänken ner på golver, återigen med hjälp av sonen, kunde jag hyvla benen i liv med skivans framkant. Bak skiljer det lite men det spelar ingen roll. Jag tänker inte använda bänkens baksida för att spänna fast något arbetsstycke mot benen och skivan. Dessutom gjorde jag bakbenens tapphål i skivan lite större än tappen för att ta upp skivans fuktrörelser.

Efter ytterliggare ett duktigt lyft, denna gång fick även SWMBOn rycka in, stog bänken för första gången på alla fyra! Ett svettigt hyvelpass med min kära Bedrock 608 gjorde även bänkens ovansida plan. Alla kanter fick en liten fas hyvlad på frihand med en stöthyvel och bänken börjar se klar ut. Kvar är att göra fram- och baktång klara och att borra lite hål för bänkhakar och -spännare.

Posted in Hyvelbänk | Lämna en kommentar

Boktips

Fick ett tag sedan tips på denna trevliga lilla skrift om svenska almogemöbler.

Den är skriven av Anders Gårdnö som tröttnat på sin fruktlösa jakt efter ritningar till gamla svenska möbler och i stället valt att ge ut en egen liten bok. Anders har fotograferat och mätt tio olika möbler hos Falbygdens museum som han sedn gjort ritningar till.

Varje möbel är kortfattat presenterad med ett foto och några rader text, följt av ett stycke om konstruktionen och en måttsatt ritning. Texten är härligt sparsmakad, inte ett ord i onödan men heller inte ett ord för lite någonstans. Det är dock ingen instuktion för en nybörjarsnickare utan man ha grundkunskaper i att snickra möbler. Ritningarna, texten och ett antal detaljfotografier ger en bra vägledning till konstruktionen.

På bilden syns de tio möbler skriften behandlar.Fyra stolar, två bord, två skåp, ett skrn och en soffa. jag tycker det är ett bra urval och är sugen på att bygga åtminstone ett par av dem så småningom.

För att få veta mer besök Anders sida: http://www.profakt.se/ där du naturligtvis kan beställa boken. Den kostar 154 kr inklusive frakt och det är den absolut värd. Jag hade dessutom min i brevlådan redan dagen efter jag beställt den!

Posted in Boktips | 1 kommentar

Att öka skärvinkeln

En stöthyvel har bladet liggande med slipfasen uppåt. Detta gäller också andra så kallade ”bevel up” -hyvlar. Den konstruktionen har både för och nackdelar. Nackdelarna är främst att det krävs att man bryner en snävare kurva på järnet för att få samma effekt som på en hyvel med fasen nedåt och att baksidan nöts lite mer vid hyvling. Fördelarna är att det är färre delar, alltså ingen spånbrytare, och enklare att ändra skärvinkeln. En vanlig åsikt är att det behövs ett par extra hyveljärn med olika vinklar att byta mellan men det tycker jag är onödigt.

Här har jag satt bladet till min LN60½ i en slipjigg i 45 grader. Det ger en total skärvinkel på 57 grader vilket är utmärkt för lite svårare trä. Bladet är ganska nyslipat så slipfasen är ganska liten. Det spelar roll sedan när jag sänker slipvinkeln men inte nu då den ska höjas.

För att bryna den höga vinkeln räckte det med 6 drag på det grova oljebrynet för att få en råeggg längs hela eggen. Att polera den tog lika lång tid som vanligt, en 20-25 drag och jag avslutade som vanligt med linjaltricket. Jag struntade i att strigla den, den var vass nog ändå.

Här är beviset. Riktigt tunna fina spånor från en halvvresig bit bok.

För att återställa vinkeln brynte jag järnet igen med en lägre vinkel. Det tog något längre tid, kanske en 15-20 drag att på fram råeggen. Totalt tog det högst fem minuter att höja vinkeln och återställa den. Dessutom är var det nödvändigt att bryna järnet i alla fall så det extra arbetet var ungefär halva tiden.

Posted in Fantastiska fakta, Hyveltyper, Slipa och bryna | Lämna en kommentar

Oljebrynen är trevliga

För ett tag sedan skaffade jag två oljbrynen att testa. Ett ”Soft Arkansas” och ett ”Hard Black Arkansas.” De motsvarar ungefär 1000 och 4000 i vattenbrynen. Efter att planat dem med ett blått diamantbryne testade jag dem på ett par olika stämjärn och hyvelstål och jag måste säga att jag gillar hur de känns. De ger bra återkoppling av hur stålet avverkas och brynandet framskrider. Rycktet säger att oljebrynen är långsamma men jag upplever inte det på annat sätt än att det tar lite längre tid att polera på den svarta stenen än på ett vattenbryne. Det är skönt att slippa allt slaskandet från vatten som de japanska vattenbrynen medför och att behöva plana dem var femte minut. Så totalt sett går det nog lite fortare med oljebrynen. Jag kommer nog att i huvudsak använda oljebrynen i fortsättningen. Undantaget blir näst ett nytt blad ska göras iordning och när jag behöver supervass egg och vill polera upp till 12000.

Som olja använder jag en blandning av ca en tredjedel paraffinolja och resten lampolja som jag har i min nallebjörnsflaska det tidigare varit honung i. Det räcker med några doppar på stenen för att hjälpa till föra bort slipspånen. För mycket olja smörjer lite för mycket. Hela påängen med en slipsten är ju att slipa bort metall och då vill man inte smörja bort all friktion.
Nackdelen är att en svart hård arkansas inte är lika fin som ett 8000 vattenbryne utan man måste ta till en strigel. (Strop som jänkarna säger) Jag har hittills använt tormekpasta på en bit mdf men är på jakt efter grön polerpasta och en lämplig bit läder.

Posted in Slipa och bryna | Lämna en kommentar

Grundhyveln, räddaren i nöden!

I mitt hyvelbänksbygge har jag använt handöverfräs mycket mer än vad jag egentligen vill. Jag gillar varken oväsendet eller dammet den skapar och framförallt inte att det går så himla fort att göra fel. I stället för att fräsa hyvlar jag numera alltid faser och avrundningar på mina kanter. Det går nästan lika snabbt, ger bättre yta och det är terapeuptiskt vilsamt att hyvla fram vackra spånor istället för att täckas i fräsdamm.
Men när det är mycket som ska bort som i det här fallet med spår för baktången, spår för framtång, sliding deadman och så småningom en massa stora tapphål, finns inget bra alternativ. Fräsen måste plockas fram.
Jag har också svårt att få exakt jämnt djup i ett fräst spår. Troligen ett handhavandeproblem som oftast inte spelar någon större roll. När jag fräste spåren för skenorna till baktången var det dock kritiskt att de blev exakt rätt. Både skenorna måste vara parallella med varandra och med öppningen i skivan där tångens kloss ska färdas. De måste ligga i samma plan på rätt avstånd från skruvens centrum och de måste ha rätt avstånd från varandra. Om detta stämmer kommer baktången att glida lätt och fungera som tänkt. Om inte kommer den att kärva, glappa och fungrera dåligt.
Efter att omsorgsfullt justerat in fräsen fräste jag de båda spåren med lyckat resultat. De rundade ändarna från frässtålet gjordes kantiga med ett stämjärn och skenorna passades in i spåren. De passade perfekt förutom att alla fyra hörn i spåren var lite för grunda. Skenorna låg inte mot botten i spåren överallt och var alltså inte heller helt parallella med varandra.

Tack och lov är det en enkel sak att fixa till. Jag använde min lilla grundhyvel ( kärringtand eller router plane kallas den också) från Veritas för att jämna till kanterna. Det tog inte många minuter sen var passformn perfekt.
Att ställa in djupet är enkelt. Man håller hyveln på plats på ett ställe i spåret där djupet är korrekt, lossar skruven som håller hyveljärnet på plats och låter det falla ner till rätt djup. Dra åt skruven och det är klart att hyvla. Bäst resultat blir det om man rör bladet i halvcirklar snarare än rakt fram. Det låter järnet skära mer tvärs fibrerna och gör det hela lättare.
Den lilla Veritashyveln är ett bra verktyg med ett problem. Hyveljärnet har en rund stång som sitter i fastspänningsskruven. Det är svårt att dra fast den tillräckligt för att hindra järnet att vrida sig när man hyvlar. Jag har ruggat upp ytan med grov smärgelduk men det är ändå inte helt bra.

Här sitter baktången provmonterad och den verkar glida bra fram och tillbaka när man snurrar på ratten. Nöjd!
Nu är jobbet på skivan klart för ett tag. Nästa steg blir att göra benen och tvärslåarna till underredet.

Posted in Grundhyvel, Hyvelbänk, Hyveltyper | Lämna en kommentar

Ett workoutpass i garaget

Efter ett par timmars jobb med min gamla Stanley Bedrock 608 är hyvelbänkens undersida tillräckligt snygg och plan. Det finns en massa urrivningar och några ojämnheter kvar men undersidan behöver verkligen inte vara snygg. Det räcker att den är plan nog för att tappfogarna som fäster benen i skivan ska bli täta och snygga.
Jag började med att hyvla en liten fas runt om skivan som förhindrar att det spjälkar sig för mycket när man hyvlar tvärs fibrerna.

I första omgången hyvlade jag rakt över skivan för att ta ner de största ojämnheterna från några av plankorna som hamnat lite snett i förhållande till de andra. Om man hyvlar tvärs fibrerna kan man ta ganska tjocka spånor och jobbet går mycket fortare.
Nästa steg är att hyvla hela skivan diagonalt åt båda hållen. När hyvlen tar över hela skivans yta är det klart och skivan är plan. Kvar är att hyvla i längsriktningen till hyvlen tar långa sammanhängande spån hela vägen. Här bytte jag hyvel till min LN 5½ inställd för lite tunnare spånor och alltså inte så tung att skjuta.

Kameliaolja är hyvlarens bästa vän! När jag hyvlar torkar jag med jämna mellanrum sulan med en oljeindränkt trasa. Denna enkla åtgärd förbättrar glidet förvånande mycket och gör jobbet mycket enklare. Tänk bara på att torka från hyvelns häl och framåt så skadas varken trasa eller fingrar av hyveljärnet.

Innan jag limmade fast den främsta plankan i skivan fräste jag ur för den bakre delen av min framtång. Nu kunde jag äntligen prova för att se att det passade. Det gjorde det! Nästa steg är att rita in var spåren för baktångens skenor ska fräsas och därefter var benen ska fästas i skivan. Då kan jag också märka på var spåret för ”the deadman” ska fräsas.

Posted in Fantastiska fakta, Hyvelbänk | Lämna en kommentar